We love people

Natten till valdagen utanför valstugan på Gustav Adolfs torg

Glada och trötta valarbetare på valvakan

Bilder lånade av Anna Gustafsson och John Karlsson

Två dagar senare

Efter söndagens val är det många tankar som surrar i huvudet. Vi är inga vinnare, men inte heller några förlorare. I morgon ska alla valkretsar vara räknade och det är först då vi kan se hur Sveriges riksdag kommer att se ut de kommande fyra åren. Kommer man behöva bilda en koalitionsregering eller får Alliansen egen majoritet? Den viktigaste frågan är dock hur många mandat SD kommer att få, och ifall de kommer att vara vågmästare eller inte. Jag förstår att den svenska befolkningen till stor del är upprörd. Hur kunde man rösta in ett främlingsfientligt parti i vår riksdag? Har personerna som röstat på dem verkligen läst hela partiprogrammet, och i så fall, håller de med om allting som står där? Håller man någonsin med om allting som står i ett partiprogram, eller är det de enskilda frågorna som avgör?

För mig är det inte förvånande att SD kommer in i riksdagen, eller får fler mandat i många av våra kommuner. Anledningen är inte heller förvånande. Man har inte tagit fighten. Man har inte tagit debatten. Man har inte bemött deras argument. Istället har man låtit tystnaden tala från såväl de (tidigare) sju riksdagspartierna som i media. Man har förbjudit SD från att kampanja på skolor, delta i vissa debatter samt censurerat deras reklam. Det förbjudna är ofta spännande, och jag tycker därför inte att deras framgång är förvånande. Försöket till att tysta ner deras åsikter och ge dem så lite utrymme som möjligt gav motsatt effekt. Nu handlar det istället om att våga ta debatterna. Våga visa varför alla andra partier utom SD har den bästa integrationspolitiken men framförallt - våga ta tillbaka integrationsfrågan och våga lägga fram förslag som löser de problem som finns, på ett humant och vettigt sätt.