Det var ett tag sedan. Ännu en gång. Just nu sitter jag i soffan och klickar fram klipp efter klipp på Youtube. Lyssnar på fin musik och ser tankfulla klipp. Det, tillsammans med att sitta och drömma lite efter alldeles för dyra väskor och spara ner fina bilder är en perfekt hemmakväll när man är själv en lördagskväll. Sedan jag skrev här sist har jag börjat på ett nytt jobb och tagit studieuppehåll från Lunds Universitet. Numera är jag ombudsman (kvinna?) för ungdomsförbundet ett tag framöver. Det har varit en intensiv start, men jag gillar varenda dag. Jag har även hunnit med att träffa massa fina personer, ätit gott, shoppat fint och njutit av omställningen från sommar till höst. Jag är nog en av få som faktiskt tycker om hösten och vintern. Även när det regnar och blåser i sann Malmöanda, så kan jag ändå spinna av välbehag över att få hänga av sig den blöta jackan, sätta upp det hopplöst bångstyriga håret (åtminstone varje gång det kommer så mycket som en regndroppe på det) i en knut och koka en kopp te. Det är redan november, vilket är ganska konstigt. Det här året, vart tog det vägen? Ibland känns det som att vissa månader och händelser i ens liv bara spolas förbi. Någonting jag lärt mig under året är dock, att det alltid är okej att känna. Precis som de säger i klippet. Det behöver inte alltid handla om stora saker. Men ibland så måste man få känna och släppa ut det som känns. Viktigast är bara att man inte stannar i en känsla såvida det handlar om kärlek, tacksamhet eller ren lycka. Det är alldeles för lätt att göra det.
Bild LeLove
